Das schlachthaus in Zürich

Att skriva i besvikelse är förmodligen lika smart som att skriva i fyllan. Jag vet att med tiden så kommer jag få perspektiv, och med det blir besvikelsen mer lättsmält. Men ibland måste också misslyckande och besvikelse få ord.

Dessutom sitter jag med en märklig känsla av rastlöshet blandat med fysiska smärtor vid inandning, när jag går, när jag sitter och när jag står. Jag måste helt enkelt bli av med lite energi.

Även om jag inte fick många timmars sömn i natt vaknade jag tidigt i morse och kunde inte somna om. Jag hade en så orolig känsla i kroppen som bara tvingade mig upp, fick mig att tänka att nu måste du göra något. Men vad skulle jag göra? Fanns ju ingenting jag skulle göra. Inga planer, inga ”måsten”. Ingenting speciellt. Det kommer en måndag även efter mästerskap.

Men ändå hade jag en brinnande känsla inombords som skrek: kom igen, ge mig en chans till, ge mig en ny mara. Jag kan så mycket bättre.

Men man får ingen andra chans på mästerskap. De är där och då. Redo eller inte. Bra eller dålig dag.

Igår hade jag en dålig dag. Det är inget att diskutera. Jag känner min kropp bättre än någon annan, och så var det bara. Det är ingen ursäkt utan bara fakta.

EM

Jag hade med lätthet kunnat smälta och acceptera en sista plats i gårdagens mästerskap om jag bara hade fått göra mig själv mer rättvisa, fått känna att jag i alla fall kunde springa i nätheten av den nivån jag har tränat upp mig till. Nu var inte den känslan där, och det värsta med att inte ha den känslan i ett maratonlopp är att man under ganska lång tid mals ned fysiskt och mentalt. Likt en köttkvarn där man ser hur ens nedre delar sakta men säkert kommer ut i slafser.

För herrarnas maratonlopp blev lite av ett slakthus. Nästan var tredje man bröt, och ”backen” ska nog få ta på sig äran till flera av de sammanbrotten. Efter att ha slungats in i detta inferno av branthet, tuggad på några gånger, blev man slutligen utspottad på toppen och fick göra det bästa av det som återstod av mer eller mindre fungerande kroppsdelar.

slakthus

Trots maratonlöpares brist på underhudsfett och seniga muskler verkade backmonstret ha storkalas och mumsade på som aldrig förr.

Rullstolar och hallucinationer

Väl i mål när jag stod och försökte hitta balansen mot ett räcke blev folk utkörda kors och tvärs i rullstolar. Vad är det för en idrott man håller på med egentligen tänkte jag för mig själv. Fullständig galenskap.

Ett maratonlopp handlar om att kämpa mot smärta och problem som dyker upp. För det gör det (nästan) alltid. Själv fick jag ett helvetiskt problem med håll som började med 15 km kvar. Det negativa med håll är att man måste slå av på farten så pass mycket för att hålla det i schackt och samtidigt försöka bibehålla styrfart.

Jag var inte ensam av svenskarna som fick problem under loppet, men det enda som motiverade mig från det att hållen hade satt klorna i mig var att jag var tredje man på laget. David Nilsson och Daniel Woldu hade redan brutit.

Patrick Engström befann sig dock fortfarande bakom mig som en joker som jag visste hade öppnat i lugn fart och garanterat hade krafter kvar. Om han ville ha tredjeplatsen på laget så skulle det i alla fall kosta, hållsmärtor eller inte.

Så efter cirka 34 löpta kilometer vid ett parti på banan där man mötte varandra i två motgående fält ser jag Patrick. Jag ger tummen upp för att visa att han bara ska lägga in stöten. Jag behövde honom jagandes bakifrån som motivation för att ta mig till mål, och härifrån och in sprang jag och hela tiden såg mig bakåt med enda mål om att ta sista platsen på laget.

Och för varje gång jag såg mig bakåt tyckte jag att jag såg honom närma sig, men det var tydligen bara hallucinationer.

För det jag inte visste (och tur var väl det) var att Patrick hade fått skadekänningar och när han såg mig göra tummen upp vid 34 km tänkte han att jag skulle klara att göra laget fullständigt varav han valde att kliva av banan.

Två plus och två getingar

Medias ”härliga” (läs med ironi) bevakning och uppföljning av turisternas ”gratisvecka i Schweiz” (se Mats Wennerholms krönika i Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wennerholm/article19380096.ab) är nu över.

Själv förärades jag med två plus och två getingar i kvällstidningarnas betygsättning. Jag kan garantera att nästa gång jag ska turista i Schweiz blir det inte för att ligga på ett hotellrum i flera dagar för att därefter springa ett maraton.

Det bästa perspektivet

Jag är medveten om att min prestation i helgen kanske svider ett tag till. Men det går över. Löpningen och idrotten är inte allt, även om det får en stor del ibland.

Just nu har jag en sak som ger mig omedelbar lindring, och det är att lägga örat mot fruns mage och lyssna på de starka och fina hjärtslagen från livet där inne. Ett europamästerskap på maraton har aldrig känts så oviktigt som då.

Det börjar närma sig

Jag har en mapp på min mail som heter «EM 2014».

Den skapades för nästan exakt två år sedan och har därefter fyllts med mer och mer information som har handlat om söndagen 17/8 2014 i Zürich. Första mailet i mappen är daterad till 15/8 2012 och kommer från Ulf Friberg.

Då Ulf på den tiden var grengruppschef för medel –och långdistanslöpning i landslaget hade jag kontaktat honom och skrivit följande:

Jag vill ta min idrottsatsning vidare till en ny nivå, och målsättningen är att vara med i EM 2014 i Zurich i herrarnas maratonlag.

För att kunna lägga upp en plan, och för att ha något att sträva efter önskar jag att veta följande:

  • Vad är uppskattad kvalifiseringstid för att ingå i ett maratonlag på EM 2014?
  • När börjar kvalifiseringstiden för att kunna vara aktuell för EM? Dvs. kan man kvalifisera sig på resultat som presteras under 2013?
  • Kommer det att vara några maratonlopp fram till EM 2014 som kommer att vara observationslopp eller speciellt intressant i uttagningsperspektiv?
  • Finns det någon satsningsgrupp för ett manligt maratonlag till EM 2014, eller kommer det att upprättas en? I sådana fall vad krävs för att ingå i den gruppen?
  • Finns det möjligheter att delta på läger, samlingar och liknande till egenkostnad även om man inte ingår i en satsningsgrupp?

För någon kanske EM blev något man blev uttagen till för att man helt enkelt har presterat bra och klarat kvaltiden som krävdes, men för mig har det som synes varit ett långsiktigt mål.

Inga garantier

Nu, väl på plats på landslaghotellet i Zürich som en av deltagarna på maratonlaget känns det därför lite märkligt att öppna den här mappen i mailen för att föras tillbaka två år i tiden. Det är väldigt speciellt att två år ska koka ned till en så relativt kort tid med hårt arbete på en specifik dag (imorgon).

 20140815_185731

Köp inte träningskläder. Satsa på landslaget så får du de gratis!

Vägen hit har självklart inte varit spikrak. Men det att jag aktivt satte mig detta som mål har hjälpt. Speciellt när vägen har svängt av.

Liksom det mesta i livet finns ju inga garantier, även om jag tror att hårt arbete, planläggning, lite galenskap och tålamod många gånger är det samma som det några kallar ”tur”. Allt kan hända eller inte hända.

Då jag märkte att mitt mål var hotat av en dålig säsong 2013 valde jag att göra ett val och förbättra min situation som idrottare. Jag ville satsa mer och säga upp mig från mitt jobb.

När jag berättade om mina planer för min tränare, Per Synnerman, ställde han två krav:

Frugan var tvungen att vara med på det och jag fick inte bli knäpp.

Att frugan var med på en större satsning har aldrig varit ett problem då hon är den som stöttat mig mest av alla i min idrottsatsning och ska ha en stor ära för det jag klarat att prestera.

20140718_220608

Jag och frugan.

Att inte bli knäpp överlåter jag till andra att avgöra om jag blivit eller inte.

 Have fun

Huruvida jag har lyckats med min ambition att satsa och köra en ”all-inn” går verkligen att diskutera. För mig som är van vid, och gillar att ha flera järn i elden blev det en stor övergång till att ”bara” träna löpning. Säkert därför som jag i början av min satsning förra året startade två företag, oljade hela verandan hemma och studerade samtidigt.

Det var först runt jul jag började komma in i mitt nya liv och återigen ska frugan ha en eloge. Meningarna ”Emil, nu gör du för mycket igen. Det där kan du ta senare. Vad är viktigt?” har varit med på att sakta men säkert skala av det som inte gynnar ett deltagande i EM.

Så även om jag inte har lyckats att totalt satsa på löpningen på heltid så har det senaste året varit otroligt lärorikt på många sätt. Jag har lärt mig att lyssna på andra, och ta till mig av råd som kanske bara de som står bredvid kan ge. Jag har fått mycket större respekt för de som faktiskt klarar att satsa på sin idrott till 100 %. Och jag har haft kul!

Just det sista var också ett råd jag fick av en löpare jag lärde känna i St. Moritz förra sommaren. Han hette Phill Sly och var ursprungligen från Australien. En hårdkokt gammal maratonlöpare med 2,16 som pers, som nu som 39-åring på nytt var på träningsläger i Schweiz för att träna sig till sub 2,20-form efter en vadslagning med en kompis.

Jag berättade för Phill om mina planer att säga upp mig från jobbet för att satsa för fullt mot EM. Phill frågade mig om mitt pers och min ålder. Efter att jag hade svarat honom såg han lite smålurt på mig och sa; -”with all due respect man, if I where you I would just go out and have fun with your running this year. Don’t make running become your job. If your passionate about what your doing you’ll never feel like your working”

Och detta har jag verkligen försökt att hänga fast mig vid under de senaste året.

Loppet

Så hur förbereder man sig då till ett europamästerskap på maraton? Tja, jag antar att man gör väldigt mycket som annars. Tränar som en galning månader innan för att sedan dra i handbromsen i lagom tid för att hinna bli utsvulten på smärta och slit.

Loppet kommer att avverkas med en startloop på 2195 m för att därefter gå vidare till 4 varv på en 10 km-runda.

Här är en video som visar banan:

https://www.youtube.com/watch?v=rt-Lzy-lsvI

Det som det pratas om är ”backen”.

Av banans totalt 42 km är det i stort sett platt på dryga 30 km av de, men med ett avvikande parti på 1,7 km uppför och 1,1 km utför som då ska passeras 4 gånger efter cirka 6, 16,26 och 36 km.

För att förstå varför alla pratar om dessa backar har Lars Andersson (ansvarig coach för maratonlagen) gjort en grundig analys av backpartiet och jämfört dessa med för svenskar mer välkända backparti. Här jämför han delar av uppförsdelen med ”Aborrbacken” på Lidingöloppet, och utförslöpan med Västerbron på Stockholm maraton.

Att detta parti kommer att ha stor inverkan på hur loppet bör löpas är inga konstigheter. Eller som Isabellah Andersson lär ha sagt efter att ha besiktigat banan: ”här kommer den starkaste att vinna före den snabbaste”.

 Efter att ha bevittnat damernas lopp live idag så verkar det ändå som att, med en bra dag och väldisponerade krafter att det går att springa på respektabla tider trots “backen”

 20140816_105235

På inspektion i “backen”.

Med ett av de sämre personbästat i startfältet imorgon så ska det bli spännande att se hur detta slår ut på resultatlistan.

 I övrigt antar jag att det bara är att fortsätta ha kul med löpningen!

20140816_192243

SM-milen

Förra helgen gick historiens första svenska mästerskap över 10 km landsväg/gatulopp av stapeln i Malmö.

Jag hade blivit upphausad som aldrig förr innan den här tävlingen, och egentligen så förstod jag inte helt varför, men det är såklart alltid kul att bli omnämnd innan start.

Men någon favoritstämpel kände jag inte igen mig i.

Hursomhelst så har jag längtat efter ett mästerskap på den här distansen, och jag skulle gärna se att det blir fler distanser med asfalt som underlag med mästerskapsstatus. Det som vore allra tuffast tycker jag skulle vara en-timmeslöpning. Något som löptes ganska ofta förr i tiden.

12 timmar för 31 minuter och 13 sekunder

Så självklart skulle jag vara med på detta historiska mästerskap. Och även om min resa ned till sydligare breddgrader kanske inte var optimal rådde det aldrig någon tvekan.

Jag klev av min vakt på brandstationen kl. 17.00 på fredagen 11/7.

Satte mig på ett flyg till Oslo 20.05 och landade 21.40 på Gardermoen för att där plocka ut en hyrbil och köra vidare till Göteborg där övernattning hos Oskar Käck väntade.

Framme 01.30 i Götet och rätt i säng för 7 timmars sömn innan färden bar vidare till Malmö.

Efter lopper var det rätt i bilen och sträckköra hela vägen till Oslo igen för en kort övernattning innan flyget gick hem söndag morgon och jag var tillbaks på vakt kl. 14.00 på brandstationen.

Totalt cirka 12 timmar i bil och 31 minuter och 13 sekunders tävlingslöpning.

Huvudet under armen

Själva loppet blev en ganska dålig upplevelse. Jag hade fått ett förstärkt självförtroende helgen innan under lag-SM och 5000 m på bana där jag tyckte att jag hade fart i benen.

Men väl på plats i Malmö var känslan i kroppen något helt annat. Mer stum och olustig tyvärr.

Hursomhelst hade frugan kommit ned för att bevittna loppet plus hennes ena bror och sambo som bor i Malmö. Och de ville ha action. De ville att jag skulle ”gasa på”.

Och även om jag efter flera års experimenterade har insett att jag varken mår bra av eller springer mina bästa lopp genom att rusa iväg i starten så var det det jag gjorde. Helt huvudlös löpning skulle jag vilja påstå.

Jag försökte alltså att hänga på tätklungan från start och trots att varken benen eller flåset ville detsamma bet jag mig kvar så länge det höll.

Vid 2,5 km stod frugan och hennes bror med sambo, och jag hängde redan på ett tunt tunt snöre. Med en sådan känsla efter 2,5 km i ett 10 kilometers lopp är det långt kvar.

Men jag slet mig igenom det och fick i alla fall jobba under trötthet. Något som kan komma väl till hands på maraton.

SM-Milen 2014

Trött och sliten efter huvudlöst löpande. Fotograf Thomas Windestam DECA Text&Bild

Övergångar

Spelet mellan aktivitet och vila är det som i slutändan avgör om man kommer att gå framåt eller bakåt, eller stå helt still när det gäller idrott.

När jag började med löpning ”på riktigt” och började bli skolerad på Löpargymnasiet i Sollentuna blev jag introducerad till en geometrisk figur kallad triangeln.

En triangel har 3 sidor. På var och en av dessa sidorna stod det följande: TRÄNING, MAT och VILA.

Det blev sagt att om man ökar på en av sidorna i triangeln måste man samtidigt också öka de andra sidorna. Annars skulle det bara bli pannkaka av allt med otäckheter som utbrändhet, nedbrytning av muskulatur osv.

Jag förstod ju att om man satsade mer på mat och vila men glömde att träna så skulle det få vissa uppenbara konskevenser. Min pappa har blivit väldigt bra på mat och vilo-sidan sedan han la av att spela fotboll aktivt.

Men det jag inte riktigt kunde köpa som ung och oförstörd 16-åring var hur det med TRÄNING – VILA hängde ihop. Tränade man mer var man alltså tvungen att vila mer. Men dygnet hade ju bara 24 timmar och så var det ju så mycket annat som skulle hinnas med förutom det att träna och vila.

Detta var såklart innan begrepp som uppoffring, prioritering och dedikation blandades in i sammanhanget.

triangelnJag föreläser om triangeln för en löparklubb

Den senaste året då jag har försökt att skala av fler saker som ”störde” min idrottsatsning har jag fått se och uppleva detta i praktiken. Jag har inte tränat så väldigt mycket mer men jag har vilat BETYDLIGT mycket mer än vad jag gjort tidigare. Och jag tycker att det har gett effekt.

Faktum är att jag inte kan understryka vikten av att vila nog. Och ändå är det väldigt många som kanske upplever detta som det svåraste i en idrottsatsning. Och jag förstår det. För det kräver verkligen en insats för att kunna vila nog.

Jag är långt ifrån en perfekt vilare, men för mig är atmosfären och miljön viktig för att kunna komma in i ett bra vilomodus. De senaste dagarna har jag befunnit mig på ett sådant ställe.

Träna först vila sedan

Det går givetvis inte att vila sig till bättre tider. Det måste man träna sig till. Men om man glömmer bort att vila innan och efter att man tränat skulle man lika väl kunnat spara sig all slit.

Juni månad blev bra för mig träningsmässigt då jag kunde få in några bra mängdveckor på 18-20 mil. Allt kändes långt ifrån bra, men det var inte det viktiga. Det viktiga var att träna. Mycket!

När man är inne i en sådan fas med mycket träning är det lätt att träningsdjävulen tar över. Träningsdjävulen är en jobbig jävel för han står och manar på, och menar ofta att kan man köra 20 mil i veckan kan man också köra 27 mil. Träningsdjävulen gillar inte vila och tycker att 3 pass-om dagen är lagom.

Som tur är tycker jag inget vidare om träningsdjävulen så det blir oftast kortvariga besök av han. Och han fick inte följa med till torpet i Västergötland där jag verkligen har dyrkat vila i förra veckan.

Det är något magiskt med torpet. Jag blir alltid supertrött när jag kommer dit och i starten vill jag bara sova, äta, sova och äta. Eller vad sägs om den här sovsviten:

Torsdag förmiddag: 1,5 timme

Torsdag eftermiddag 1 timme

Torsdag kväll (en timme innan läggdags): 45 minuter

Torsdag natt: 9,5 timmar

Fredag eftermiddag 1 timme

Fredag natt: 10 timmar

Mellan sovslagen är det inga stora aktiviteter heller. Man hittar någon gammal kofta som man tar på sig, letar fram några Allers eller Året Runt (varför finns dessa tidningar alltid på torp/stugor?) och ligger och läser om kycklingrecept, åderbråck och brusten eller förbjuden kärlek med färgrika illustrationer till texten.

året runtTorplektyr

Sådana dagar är det skönt att det bara står ett pass per dag i träningsprogrammet. Det är mer än nog för att man ska mäkta att resa sig ur detta överflöd av lathet.

Effekten av vila

Och när man väl orkar att resa sig från den svettiga solstolen så vill (i varje fall) jag gärna att kroppen ska kännas lätt. Ska man tro teorien om triangeln så borde ju en sådan här överdos av vila ge snabba, fräscha och lätta ben.

Men nej.

Blytungt, flåsigt och dåligt skulle vara en mer riktig beskrivning av känslan på torsdagen och fredagen förra veckan.

Eftersom jag hade blivit satt upp på att representera Hammarby under Lag-SM och 5000 m i Borås på lördagen var jag inte helt nöjd med detta såklart.

Men saker kan ändra sig fort och väl på plats uppvärmd och klar på startlinjen ingjöts jag ändå av ett hopp om att vilan bitit.

Lyckades pressa den gamla kroppen till en 2:a placering bakom Olle Walleräng och en sista kilometer på 2,46 som gav sluttiden 14,46. Helt ok på maratontränade ben och en skön bekräftelse på att uppladdningen inför Zürich går rätta vägen.

Och det är i övergångarna det sker.

En brännhet orsak

Bloggtystnaden i det sista har inte berott på att det inte har hänt något. Tvärtom. Det har hänt massor, men det är väl också det som är förklarningen till tystnaden.

Bland annat har jag varit på obehagliga och ogästvänliga platser där det bara är mörkt och djävulskt hett. Och då pratar jag inte om ett träningsläger i en bunker i Sahara.

Jag pratar om brandmansutbildningen som jag har genomfört de senaste 2,5 månaderna. När ett erbjudande om plats på utbildningen dök upp kunde jag inte tacka nej då det är mitt drömyrke och jag ångrar inte en sekund på det valet, även om träningen blev något nedprioriterad under en period. Men nu är det tillbaks till full fokus på löpning och återhämtning.

Och så ska jag ju vara bra värmetoleranstränad för en het dag i Zürich 17:e augusti. För då är det Europamästerskapen på maraton där jag har tagit en plats på det svenska landslaget!

1381765_10154127039970459_3943764555918499738_n 1969382_10154127044760459_885126763516179788_n 10013939_10152297851760358_3863772033919850442_n

Sunkig matlåda

Beskedet om uttagningen kom på mail då jag landat på Gardermoen efter ett 10-dagars långt träningsläger i Monte Gordo i april, och det var mitt lopp i Sevilla i februari som avgjorde det.

Jag hade ju stora förhoppningar om att min tid från Sevilla skulle räcka till en plats på laget, men att få det bekräftat känns såklart alltid kul. Så för att fira uttagningen till mitt första europeiska mästerskap någonsin kalasade jag på en sunkig matlåda med pasta och pastasås innan jag flög vidare upp till nordligaste nord.

20140217_140303

Det största

Så nu återstår bara det tuffaste. Att träna sig upp, ladda och prestera på själva EM. Jag har från den dagen jag satte igång satsningen mot EM tänkt att det är EM som är det viktiga och inte kvalificeringen eller tiden innan det. Detta då jag har sett några löpare genom åren som satsat så hårt mot att ta sig till mästerskap att de väl på plats är brända och omotiverade. Något som jag förstår lätt kan hända.

Så hur jag nu ska förhålla och förbereda mig till min största idrottsliga utmaning är inte bara enkelt. Men som med mycket annat i livet hjälper det med perspektiv. Och jag har ett väldigt bra perspektiv att sätta upp det mot. I slutet av augusti ska jag också bli pappa för första gången, och här råder det inga tvivel om vad som är det största.

Stockholm maraton

Efter 7 Stockholm maraton på raken bryts nu sviten.

Det känns lite märkligt måste jag säga eftersom just detta loppet har varit något jag byggt stora delar av säsongen på tidigare år. Men samtidigt är jag glad att sviten bryts just i år.

Detta för att om jag skulle stått på startlinjen nu på lördag så skulle det också ha betytt att något inte hade gått som planlagt. Min målsättning i år har ju hela tiden varit EM i Zürich i sommar och planen var att klara av att kvala in innan Stockholm maraton, som är ”sista chansen” för att ta en plats på maratonlaget.

Nu gick det som planlagt och jag kunde kvala in med min tid från Sevilla i februari. Alltså inget Stockholm maraton för mig i år.

Hursomhelst ska det bli spännande att följa med loppet på hemmaplan.

Om du har möjlighet att ta dig in till loppet och bevittna det på plats så kan jag rekommendera att ta dig till Norr Mälarstrand vid Stadshuset. Här kommer Garmin Power Zone att vara och vill du ha bra stämning och kunna heja fram löparna lite extra så är detta rätta platsen!

Garmin Power Zone

I det här området kommer det att byggas upp en läktare och här kan du göra egna plakat för att heja på löparna, få ballonger till barnen och gratis kaffe, saft och kakor!

Vidare kommer Anders Tallgren vara på plats som konferancier och uppdatera om löparnas tider osv.

Av personlig erfarenhet så kan jag säga att hejarop är guld värd när man är ute och kämpar sig igenom Stockholms gator så du som publik har ett viktigt jobb! Just också området runt Statshuset är en plats där man kan behöva lite extra hjälp efter en ganska lång raksträcka utmed Norr Mälarstrand.

Garmin är också officiell farthållare i loppet och för de som vill ha en jämn och fin fart är det bara att ”ta ryggen” på någon av alla farthållarna. Du lokaliserar måltiden på färgen på flaggan dessa farthållare har:

  • 3.00-tempo: grå flagga
  • 3.15-tempo: brun flagga
  • 3.30-tempo: röd flagga
  • 3.45-tempo: grön flagga
  •  4.00-tempo: gul flagga
  • 4.15-tempo: vit flagga
  • 4.30-tempo: blå flagga
  •  4.45-tempo: rosa flagga
  •  5.00-tempo: svart flagga
  • 5.15-tempo: lila flagga
  •  5.30-tempo: orange flagga

11-Farthallare

Lycka till alla löpare och åskådare!

Sponsorer

Som tidigare nämnt följer här några blogginlägg som fokuserar på det som rör sig runt själva träningen. Viktiga delar som kan betyda lika mycket som bra träning.

Först ut är sponsorer

Som utövare av en idrott där feta löner, stora sponsorkontrakt och trygga ekonomiska ramar mer är en dröm än verklighet är de personliga sponsorerna guld värda. Jag tror i och för sig att många långdistanslöparna skulle jubla över en lön på existensminimum om det gjorde att de kunde satsa på heltid något/några år.

På sätt och vis har jag alltid haft sponsorer sedan jag började träna löpning seriöst, och då inte minst genom mina föräldrar. För även om löpning är en ”billig” idrott så kostar det.

Upp genom åren har jag också haft flera olika lokala företag som har valt att sponsra mig.

På klubbnivå har jag i takt med att jag blivit bättre fått möjlighet att få större ekonomisk uppbackning för att kunna åka på läger osv.

När jag nu 16 år senare kan åka på läger och ha alla kostnader runt dessa läger täckta reagerar många med: oj, vilken lyx! Och visst är det fantastiskt och lyxigt. Men då har man inte sett alla läger jag har finaniserat från egen ficka, med obetald semester, på en lusig lärlingslön, då jag var yngre.

Nu har jag det alltså ganska bra. Jag kan åka på de mesta av läger jag vill. Springa de loppen jag vill. Få den rehaben jag behöver och de produkterna jag behöver. Det som återstår nu för att fullt ut kunna leva som heltids-idrottsutövare är en lön för att betala mat och hyra. Men med det är det värre. Och det har nog mycket att göra med hur systemet är byggt upp i Norden.

Här följer hursomhelst en presentation av de sponsorer som är aktuella idag och som hjälper mig i min satsning mot EM. Gemensamt för alla mina privata sponsorer är att det är jag själv som har kontaktat de för att JAG vill ha de som sponsor. Argumentet att jag bara talar gott om produkterna för att de sponsrar mig faller alltså.

De har också alla gemensamt att de är sponsorer som jag kan stå för, och även om jag fick frågan en gång om jag skulle hoppa på ett lukrativt sponsorerbjudande fast jag inte kände att jag stod för företaget/produkten så har jag aldrig behövt sätta mig in i den situationen.

 

saucony-logo

Saucony är min sko och klädssponsor.

Med Saucony är jag säkrad att ha bra produkter för att undvika skador och kunna välja sko och kläder efter ändamål. Efter senaste inventarien tror jag att jag kom upp i 12 par skor och då är jag ändå duktig på att ge bort ”gamla” utslitna skor till familj och vänner.

Från de som inte håller på med löpning får jag ibland frågan om det inte räcker med ett par skor? Och det är klart att man klarar sig ganska långt på ett par skor, men hantverkare som jag är i grunden brukar jag jämföra det med en verktygslåda.

Man kan sätta upp en vägg med relativt få och primitiva verktyg från Biltema eller Claes Ohlsson, men resultatet kommer att bli mycket sämre jämfört med att använda proffsgrejor. Oftast går det snabbare med de rätta verktygen också.

Så är det också med löpning. Ena passet lämpar sig de skorna, och till ett annat pass några helt andra.

Saucony är ett amerikanskt skoföretag som har växt sig större och större även på marknaden i Norden. Jag förstår varför.

 

axa-logo

 

 

 

Ända sedan jag började träna löpning seriöst så har just gröten varit väldigt starkt symboliskt laddad. För mig så var det faktiskt ett av de mer betydande ställningstaganden man kunde göra som 16-åring. Att äta gröt till frukost. Då var man seriös. En Gunde-typ. En hård jävel.

Det var ingen av mina andra kompisar som åt gröt då. De var heller inte löpare.

Själva ”grundkornet” havren som AXA bygger sina produkter av är ju som bondpöjk också något väldigt bekant, och därför känns det extra kul att nu själv få ha de som sponsor.

AXA ger mig årsförbrukning av produkter och kostrådgivning. För en storförbrukare av havregryn och müsli är detta altså en dröm.

När det gäller kostrådgivningen har jag ett mycket bra samarbete med en av AXA:s egna dietister Jennie Johannson. Hon förstår mina behov som satsande maratonlöpare och hjälper mig att äta mer optimalt för att prestera och återhämta mig snabbare. Fram emot Sevilla maraton körde vi en slags matdagbok där jag fotade det mesta jag åt och sedan skickade till Jennie för kommentar. Tränar man hårt blir det mycket mat och här är ett axplock av matbilderna.

Mat

 

garmin-logo

Det går inte att komma ifrån att löpning är oerhört mätbart. Vart man än i världen vänder är just 10 kilometer 10 kilometer. Som långdistanslöpare handlar det också om att ha koll på de milena man springer, men också hur de milena springs. Där kommer klockorna från Garmin in som en suverän hjälpreda både när det gäller loggföring och motivation.

Jag tränar en hel del själv och att kunna använda klockan som partner och pusha sig till önskade farter har hjälpt mig mycket.

De senaste åren har jag också börjat träna mer pulsbaserat och jag tror att även detta har bidragit till att jag hela tiden har gjort framsteg.

Det finns ju en massa olika modeller i Garmins sortiment och jag har testat de flesta av dem. Just nu är det en Forerunner 620 som sitter runt min handled och den har en del nya spännande funktioner. Bland annat kan den upparbeta en slags personlig status där den uppskattar slutlig tid på 5 km, 10 km, halvmaraton och maraton. Ser fram emot att testa den funktionen upp emot verkligheten sedan.

Den är också snygg och hittar satelliterna mycket snabbt så att man slipper stå och vänta på kontakt.

620

springtime

 

I år har Springtime valt att sponsra min EM-satsning med att jag kan vara på läger i Monte Gordo, Portugal under deras Training Camp-veckor där jag faktiskt befinner mig nu i skrivande stund.

Eftersom också både AXA och Garmin är huvudsponsorer på de här lägrena får jag tryggt min havregrynsgröt till frukosten på hotellet, och jag kan marknadsföra Garmin-klockorna i Runners Store-butiken på plats!

Att just Springtime valt att sponsra min satsning känns verkligen kul. Det var nämligen Springtime jag åkte med då jag skulle springa min första maraton i New York 2006. Loppet som blev startpunkten för min vidare maratonkarriär.

För den som är intresserad av löpning och vill träna tillsammans med många likasinnade kan jag varmt rekommendera att åka på någon av dessa lägerveckor till Portugal. Du kan läsa mer om det HÄR.

 

inov8-logo

 

 

Inov-8 sponsrar mig med löparryggsäckar. Detta är något mycket användbart, och alla som har provat att springa runt med en ”vanlig” ryggsäck vet hur obekvämt det kan vara.

När jag arbetade heltid var det viktigt att effektivisera mycket av träningen, och därför blev det en hel del transportlöpning. Det vill säga fram och tillbaka till jobbet. I dessa tillfällen har jag haft stor nytta av löparryggsäckarna från Inov-8 med bra passform, men ändå med plats till allt viktigt man ska ha med sig.

Nu blir det mindre av transportlöpandet men desto mer av långa turer där det behövs energi och vätskepåfyll. Då är ryggsäcken på. Vi är ett gäng på hemmaplan som ofta springer sådana långa runder och ibland har vi packat ned en överraskning som åker fram halvvägs eller på någon fjälltopp. Det kan ofta vara favoriter som en chokladbit eller iskaffe.

 

actic-logo

 

 

När jag började med löpning fick jag ofta höra: du är för klen.

Löpare kanske inte är kända för att vara stora och starka, men det var inte det man syftade på när man sa att jag var klen. Jag var helt enkelt svag, och även om man är smal som långdistanslöpare så vill man vara stark. Speciellt i bålen och benen.

Så styrketräning har varit en ständig följeslagare för mig upp genom åren. På hemmaplan (i Harstad) har jag genom min sponsor Actic tillgång till bra lokaler och utrustning för att kunna få in just den här viktiga styrkebiten + att jag här också har möjighet att köra löpband när det behövs eller ett alternativpass på spinning eller crosstrainer t.ex.

Då Actic-gymmena har valt att (så långt det är möjligt) placera sig tillsammans med en simbassäng har jag också tillgång till detta. Något som är guld värt om jag får skadeproblem och vill köra vattenlöpning, eller bara köra alternativt i vattnet. En mycket bra träningsform!

 

aion-logo

 

 

Min lokala löparbutik i Harstad! Alltid trevlig service och en spännande butik som har nischat sig mer specifikt än många av de stora sportsbutikerna. De hjälper till med marknadsföring av mig som löpare lokalt och jag håller en del föreläsningar osv. i butiken.

 

4-roser-logo

 

 

 

 

Om du kommer till Harstad (eller Tromsö) så är ett besök på cafe eller restaurang 4 roser ett måste. Stans bästa mat. Och mat är mycket viktigt för mig. En favorit är att äta en stabil amerikansk frukost här på lördagar efter ett tufft tröskelpass. Sköna avslappnade lokaler med lokal konst på väggarna som byts ut med jämna mellanrum. Jag får bra priser så att jag kan äta här ofta. Perfekt för en satsande idrottsutövare.

Någon gång när vi vill lyxa till det tar vi en middag i restaurangdelen, och här kan du förvänta dig det bästa. Ägaren av restaurangen är helt övertygad om att de skulle ha någon stjärna i Guide Michelin om de som bedömmer restaurangerna hade orkat komma till Nord-Norge.

Arbetsgivare

Mina arbetsgivare som jag har haft under min idrottssatsning förtjänar att få vara med under sponsorer. Jag har alltid upplevt mycket bra acceptans och förståelse från de arbetsplatser jag har haft när det gäller mina önskemål om att satsa på idrotten. Det har då handlat om att få åka på läger, vara ledig någon dag när det är tävling osv. Och även om det några gånger har blivit krångligt att få ihop pusslet så har det mesta ordnat sig. Väldigt ofta har också arbetsgivaren gått in som personlig sponsor så länge jag varit anställd.

Ny sponsor?

Är du intresserad av att sponsra mig i min idrottsatsning? Ta gärna kontakt! Som sagt utan mina sponsorer blir det svårt att nå större framgångar.

Allt man inte ser

De flesta ser nog löpare som enstöringar. Egoistiska ensamma stackare som färdas utmed vägarna i ur och skur. Och det är klart det blir en del tid för sig själv. Eller egentid som jag kallar det. Men för mig har löpning alltid varit ett teamwork även om produkten av det hela kanaliseras genom min kropp.

Efter en lugnare period efter Sevilla maraton har jag nu kommit igång med träningen igen och april månad kommer att bli en riktig ”arbetsmånad”. Bara att stämpla in, göra sina timmar, och gå hem för att göra sig klar för en ny dag. Inget sexigt eller glamoröst över det alltså, men ett nödvändigt ont.

Bondpojk som jag är kan jag väl närmast likna den kommande månaden vid barndomens till synes meningslösa arbete med att gå på åkern och rensa sten för senare odling. Åkern var för mig då oändligt stor och vart jag än grävde i den mjuka jorden stötte jag på hårda stenar som skulle bort. Ju fler stenar som försvann desto bättre förutsättningar för att kunna skörda något senare.

Och även om det kändes meningslöst att gå runt och rensa sten så var det alltid värt det när de första färskpotatisarna serverades rykande heta framför mig eller då jag fick åka överst på hölasset senare på året.

P1050917

Och vi pratar inte om barnarbete här. Hela familjen var med på att rensa åkern för sten. Så, skörda och njuta av produkten. Teamwork rakt igenom.

Så är det också med löpning. Man kan inte skörda utan att så. Och det blir enklare om man är ett team.

Det runt löpningen

Då april månad blir en arbetsmånad passar det bra att se lite närmare på det som händer runt min egen löpning. Teamet bakom resultaten. Jag har valt att dela in det i några kategorier. Dessa är: sponsorer, tränare, träningskamrater och familj. Kategorierna har ingen inbördes rangordning men är alla viktiga pusselbitar som ska ha sin plats för att min satsning och framgång på löparbanan och vägarna ska kunna realiseras.

Först ut är sponsorer som blir nästa blogginlägg.

Maraton de Sevilla

Då var säsongen 2014 igång på riktigt. Fast bara om man tänker på själva tävlandet som det som utgör en säsong. Och för idrottare är det ju oftast så det är. Man är det man tävlar och, man är inte bättre än sin sista tävling.

Alla har väl slagits över hur lätt de snabbfotade löparna flyger fram på banorna och stadsloppen runt om i världen. Hur de får det som många avskyr (att springa) att se så sjukt lätt ut. Ändå är det bara ett fragment, en fis i rymden eller piss i havet för att säga det på ren svenska som visas av dessa idrottsliv.

Men också då så mycket mer imponerende när man föreställer sig alla de timmar, de dåliga passen, de bra passen, skadorna, framgångarna, tvivlena, tron och förhoppningarna som ligger bakom.

Då är det bra att man håller på med maraton så att man får mycket av den kvalitetstiden!

Loppet

Platsen för säsongsdebuten var Sevilla maraton. Ett lopp jag aldrig har sprungit tidigare, men som arrangören själv hävdade är «en av europas plattaste bana». Och platt är bra, inte minst när man ska försöka springa fort.

Med mig till start hade jag Fredrik Uhrbom som skulle vara hare för dagen. 25 km hade Fredrik «lovat» mig att han skulle dra. Men som alla vet finns det inga garantier när det gäller långdistanslöpning. Fredrik kunde ju ha en dålig dag precis som alla andra, och då kan 25 km i önskad 3,20-fart vara nog så tufft.

Min tro på Fredrik stärktes dock av att han under det tekniska mötet kvällen innan lämnade in egen dricka fram till 35 km. Kanske skulle han rentav springa hela distansen?

Då loppet skulle starta relativt tidigt (kl. 09.00), var det också tidigt i säng kvällen innan. På söndags morgon fick jag och min rumskamrat (John Strupstad) rapporter från fjärra östern om att en nordman hade sprungit fort i Tokyo Maraton. Det var då Håkon Brox som hade satt ett prydligt pers på 2,18,52! Detta var inspirerande, inte minst då Håkon från och med i april i år flytter till Harstad och således blir en alldeles strålande träningskamrat på hemmaplan.

Förhållandena var bra i Sevilla även om det var något mer motvind än väntat under delar av loppet, och banan som sådan tyckte jag var mycket bra. Varierande och bra stämning hela vägen!

Efter att ha fått kalibrerat in Fredrik som hare under första kilometern (på 3,10) hittade han sedan «rätt». Han hade fått stränga besked om att inte gå fortare än 70,00 första halvan och även om han nog hade lust att haka på en brittisk och en estländsk löpare från starten så sa jag skarpt ifrån. Kände mig där och då som en vis gammal man, och det skulle faktiskt visa sig stämma senare i loppet.

Halvan passerades på 1,10.38 och jag visste då att jag skulle få draghjälp i 4 kilometer till. Även om jag verkligen hoppades på att Fredrik skulle vilja dricka sin 35-kilometersflaska så började jag mentalt ställa in mig på att göra resten själv. För varken framför eller bakom mig fanns några andra löpare att ta hjälp av.

Jag är verkligen tacksam för dragjobbet Fredrik gjorde, och jag är skyldig honom en stor tjänst för det. Utan honom hade det varit ett soloarbete från start, och jag kan säga att det är stor skillnad på att ligga bakom någons rygg mot att jobba i ett vakum. Men så är det ofta på maraton. Ibland har man tur och hamnar i fina klungor, ibland måste man göra jobbet själv. Det är lika viktigt att behärska bägge scenarierna. HÄR kan du för övrigt läsa Fredriks egna tankar om dragjobbet.

Fredrik_Uhrbom_hare_Emil_Lerdahl_8km_A20G0789

Fredrik som stabil hare (foto Kjell Vigestad, www.kondis.no)

Några morötter på vägen in till målet efter att Fredrik hade klivit av fanns det dock. De två löparna jag nämnde tidigare (britten och estländaren) började jag se ryggen på efter cirka 35-36 km. Att jag tog in på de bägge rådde det inga tvivel om.

Britten passerade jag vid 38 km och estländaren vid 41 km. Det kändes bra.

6, 13 eller 14 ifrån?

Sluttiden i förra söndagens lopp är något oklar. Detta då det har florerat 3 olika tider på nätet. 2,20,06. 2,20,13 och 2,20,14. En snitttid av dessa blir 2,20,10, men den mest troliga tiden är nog 2,20,14. Dels för att det är den tiden som står på friidrott.se och A Lennart Julin har inte fel när det gäller tider. Dels var det också mer 14 än 06 som målklockan stod på när jag passerade mållinjen. Hursomhelst. Det var ändå nära ett sub 2,20 lopp. Något som hela långdistanslöpar-Sverige skriker efter, och 80-talslöparna fnissar åt.

Hamnar man så pass «nära» sub-gränsen går det såklart heller inte obemärkt förbi. Man kan nästan se det så att en tid så pass nära mer är ett misslyckande än ett bra lopp. Idrotten är brutal på det sättet. Men för mig var det inget misslyckande när det gäller söndagens lopp. Att få sätta ny personlig rekord är alltid positivt, men det som var större för mig var att känna att kroppen svarar, att jag är tillbaka som löpare på allvar igen, och att det finns mer at gå på!

Emil_Lerdahl_i_maal_A20G1362Glad över att vara tillbaka! (foto Kjell Vigestad, www.kondis.no)

Lön för mödan

När man når en tillräckligt hög nivå för att komma in i «elitklassen» på stora maratonlopp händer det många intressanta saker. Ett av de mest intressanta är «förhandlingarna». Dessa startade för min del ganska tidigt innan loppet, där jag med hjälp av de kontakterna jaghar försökte ordna en gratis startplats. Det gick smärtfritt.

När en vecka återstod var det dags att ta upp förhandlingarna på nytt. Jag och min följeslagare (Strupstad) försökte febrilt deala oss fram och tillbaka med gratis hotell, gratis mat, skjuts till start osv. All kommunikation gällande detta föregick på mail, och vi förstod efter en stund att någon hotellnatt och någon middag kanske kunde komma till vår favör.

Väl på plats på arrangörshotellet 2 dagar innan start blev vi mycket väl bemötta och omhändertagna av arrangörsstaben. Jag blev imponerad över att de faktiskt hade kollat upp oss med vilka pers vi hade osv., och jag måste säga att jag hade en riktig toppenhelg tillsammans med de trevliga spanjorerna! Budskapet från de var dock väldigt tydligt. Vi skulle kanske få en hotellnatt sponsrad, men för att något mer skulle bli aktuellt gällde det att springa fort på söndagen.

Enkelt och ärligt alltså. Prestera först. Få betalt efteråt.

När jag hade stått och hostat en stund efter målgång och stapplat mig fram till min klädpåse kom en från arrangörsstaben fram till mig och klappade mig på axeln. Han verkade nöjd med min prestation och sa att allt skulle täckas av arrangören. Mat, hotell och dessutom 100 euro cash in hand! 100 euro kanske inte låter som en bra månadslön, men för mig var det stort att få det erkännandet av arrangören.

Jag hade nu varit borta i över 3 veckor, och efter målgång kunde jag inte vänta på att få komma hem till min fru.

I Norge finns det ett begrep son heter «offshore-fru (eller man för den delen)». Det är alltså när den ena partneren jobbar i oljebranschen och då befinner sig veckovis på en oljeplattform (offshore), men sedan också är hemma i veckovis mellan arbetsskiften.

Jag och frugan brukar skämta om att hon har det precis som en «offshore-fru». Bara utan de ekonomiska fördelarna.

Den delikata veckan

När det återstår en vecka innan ett maraton ska förhoppningsvis det mesta av den förberedande träningen vara genomförd. Är den inte det så är det inte mycket man kan göra åt det. Men det finns fortfarande mycket man kan göra för att optimalisera det man har. Det vet jag av tidigare erfarenhet när jag kommit till maror relativt dåligt förberedd.

Den här gången har de senaste veckornas arbete och förberedelser varit mycket bra.

Med eller utan bra förberedelser handlar det också om att hitta en bra känsla, och inte minst att få igång en längtan av att få «komma iväg». Att springa maraton ska vara som julafton.

Då jag faktiskt börjar få en del maratonlopp i benen har jag både förberett mig och gått in i den sista veckan på en rad olika sätt. Tidigt i karriären gjorde jag vissa saker, och då det gick bra trodde jag att jag hade hittat nyckeln. Men så gjorde jag samma sak igen, och så gick det inte lika bra. Ingen «masterkey» alltså.

Under årens lopp har det därför exprementerats en del, ofrivilligt och frivilligt , både med uppkörningen, träningen och kosten sista veckan.

Som med det mesta är det inga revolutionerande nyheter över vad som funkar (även om också jag har mina hemligheter), utan «gör det enkelt» är en säker vinnare.

Gemensamma nämnaren är att det är mycket lite och lugn träning och en del extra energi, mest i form av kolhydrater (tack AXA!).

Men de viktigaste är nog ändå att man gör det man själv trivs med. Och här är vi ju som alla vet olika. Fredrik Uhrbom (svensk mästare på maraton 2012) berättar i denna radiointervju om sin uppladdning: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2830&artikel=5132444

Planen är att Fredrik ska vara min hare under loppet. Och det är inte mer än rätt. Man kan se det som tjänster och gentjänster. Detta efter att jag förra vintern var lyxhare åt Uhrbom då han som en galning sprang tusingar inne på Bosön: http://www.lopningforalla.se/index.php/bloggar/varabloggare/vagen-till-arhundradet/2546-lyxharar